Det är alltid vemodigt, vemodigt och spännande. Den där sista dagen på säsongen, sista dagen då havsöringen längsmed vår kust är lovlig att fånga. Väl där, 30:e september, så är det inte svårt att fundera över just detta, 30:e september. Varför har vi fredningstid för öringen på kusten? Där borde finnas betydligt bättre regler att införa så att vi skulle kunna fortsätta fiska öring i havet året runt. I Danmark kör man regler där all färgad fisk skall återutsättas. Varför inte samma regler här? Eller än bättre att all färgade fisk, oavsett när de fångas på året, skall alltid återutsättas och en fångsbegränsning året runt.

Dimman låg tjock. Grå, fuktig och kall rörde den sig böljande över havsytan. Rullade in över kullerstensstranden och försvann bakom den slätstrukna stenkullen bakom oss. Saltvattnet låg still framför oss. Blankt och silvergrått till färgen. De första öringarna tog direkt. Små, handflatsöringar, med silverglittrande sidor och slumpmässigt spridda prickar. Solens värmande strålar tryckte på i takt med att tidens framskridande. De sprang kittlande lätt över havsytan. Värmen blev av rekordslag. Mitt på dagen, i takt med att fisket avtog, gavs utrymme för att njuta fullt ut i bar överkropp. En sällsynt upplevelse detta datum. När mörkret gled in var dimman dess följeslagare. Åter denna gråa slöja. Ytan bryts så slutligen av en bättre öring. Inne i en rundsmekt vik där vattnet låg helt stilla. Först huvudet, sedan ryggen och den sällsynt vackra stjärtfenan. Årets sista kast, årets sista chans. Den tog nästan direkt. Tyngden, den tyngden kändes igen. Långt bortom dagens övriga fångster av sprallöringar. När flugan släpper, strax efter en första kort rusning, är det sista jag minns de där tunga knyckningarna. Öringens djupa stötar. Allt indikerar större öring. Jag räknar dagar och nätter till nästa säsong.